Rörande människor som är de första att tro på forntida men de sista att tro på nutida ”uppenbarelser” skrev Martinus detta i 1936:
"Då mitt arbete efter hand funnit vägen ut till många människor, för vilka det i form av andlig vetenskap blivit en bärande faktor i livet, har jag känt det vara till gagn för dessa människor att erhålla en kort redogörelse för de tilldragelser, som blev det direkt utlösande momentet för denna min andliga mission.
Dessa tilldragelser, som för mig blivit en kallelse, är av så osedvanlig och sällsam karaktär, att en detaljerad beskrivning av dem för den oinvigde närmast kommer att verka som en fantastisk och helt overklig saga, liksom den hos intoleranta och mindre kärleksutvecklade individer rent av skall väcka förargelse, som under skydd av begreppet ”helig vrede” kommer dem att anse mig som ”besatt av Djävulen”, som ”hädare”, som offer för ”storhetsvansinne” eller någon annan form för abnormitet eller sinnessjukdom. Ja, de faktiska förhållandena har till och med visat, att det finns de, som anser mig vara själva ”antikrist”, en ”falsk messias” eller något liknande.
Dessa människor har efter hand blivit suggererade eller fast ingrodda i föreställningen att de s.k. ”uppenbarelserna” är företeelser, som endast är knutna till forntida bibliska personer. I årtusenden har man på dessa människors medvetenhetsnivå förkunnat från predikstolar i stad och land, från talarstolar i det fria, vid skog och strand, på gator och vägar, att ”Guds ande svävade över vattnet”, – ”Gud talade” till Adam och Eva, – ”Gud talade till Moses”, – ”Gud talade till profeterna, ” – Jesus blev ”förklarad” på berget, – apostlarna blev ”uppfyllda av den helige Ande”, vilken visade sig som ”tungor av eld över deras huvuden”, – Paulus blev ”inhöljd i ett vitt ljus” på vägen till Damaskus osv., osv. Men trots allt detta skall de flesta människor från denna nivå vara de sista att förstå, de sista att tro på att samma tilldragelser precis lika väl kan äga rum i nutiden, kan äga rum här mitt i vår moderna vetenskapliga och tekniska tidsålder.
Man finner det från denna nivå helt naturligt, att ”Guds ande” såsom ”en brinnande törnbuske” visade sig för Moses och ”det vita ljuset” kom över Paulus, trots att den ene var mördare och den andre en hårdnackad motståndare och förföljare av Kristus, och står orubbligt fast i sin tro på dessa berättelsers sannfärdighet. Men om en man i dag kommer och säger, att han blivit ”uppfylld av den helige Ande”, att han är ”ett med Fadern” eller att han själv blivit ”vägen, sanningen och livet” tror man honom inte utan blir tvärtom förargad på honom, hur hederligt och rent han än lever och hur vetenskapligt han än kan bekräfta sitt påstående.
Men detta är helt naturligt. Dessa människor är i fråga om logiskt tänkande och logisk analysering inom det religiösa området ännu inte frigjorda. De är ännu inte så självständiga, att de vågar överge ”flockens” officiella mening, som för dem är den orubbliga oskrivna lag eller utgör den gångstol, med vars hjälp de religiöst sett ännu måste hålla sig upprätta, så länge deras tanke ännu inte förmår gå rak i livsmysteriets avslöjningslabyrinter, ännu är så osjälvständig och hjälplös, att livet utanför de gamla religiösa traditionernas och dogmernas område för dem måste bli en ödemark, där de till följd av sin orubblighet andligt sett måste svälta ihjäl eller på annat sätt ömkligen omkomma.
Dömen icke!
Till människor av ovannämnda typ vänder jag mig inte här. Skulle min skrift likväl på ett eller annat sätt komma i en sådan människas händer, så låt mig med en gång säga till vederbörande: "Bli obetingat kvar i den religiösa tro, som för dig betyder lyckan och som enligt din mening är vägen, sanningen och livet.
Tro absolut inte, att jag på en enda punkt önskar leda dig bort från denna din säkraste livsgrund. Jag önskar över huvud taget inte försvaga någon enda människas tro på det som verkligen är vackert, ädelt sant och därför fyller hennes dagliga tillvaro med kärlek och gudomlig inspiration.
Men kom ihåg, att det vore en överträdelse av kärlekslagen att inte erkänna, att ditt vetande är begränsat och att du utanför denna begränsning är omgiven av en zon, där du alltså inte kan vara ”vetande” och därför med nödvändighet endast kan existera som ”troende”. Och utanför detta fält åter är du omgiven av en oändlig zon, som i din fullständiga hundraprocentiga okunnighet blir till svartaste natt. Vad denna mörka natt kan gömma i sitt sköte, vet du ingenting om. Du kan därför inte alls vara någon auktoritet eller någon rättmätigt kvalificerad domare vid bedömandet av redogörelser från eller avslöjanden av denna för dig helt okända mark. Endast inom det lilla fält eller område, där du står på en grund av matematiska fakta, på absolut självupplevt vetande, kan du yttra dig.
Men redan inom de fält, där du existerar som ”troende”, upphör du att vara kapacitet. Här existerar du på vad andra berättat för dig, vad andra skrivit. Detta vill alltså säga, att här är du endast en lärjunge, en elev. Du har inte nått det mogna stadium, där din utbildning är avslutad. Du har ännu inte fått ditt examensbetyg eller fullgjort ditt gesällprov.
Men är det inte naturligare och därför kärleksfullare, att eleven tillstår denna sin verkliga identitet, som uteslutande kan bestå i att vara den ”lyssnande” parten, än att han inbillar sig vara berättigad att uppträda som den ”bedömande” eller ”lärande” parten och således i verkligheten, ehuru omedvetet, uppträder som en ”falsk” mästare eller lärare? Att den ”troende” vill lära den ”vetande” är ju detsamma som att eleven vill undervisa mästaren. Detta förhållande är onaturligt, och allt onaturligt är kärlekslöst. Den ”troende” syndar mot sin egen övertygelse, när han går till rätta med ett ”vetande” väsen, även om detta handlande sker i god tro.
Men är det inte också därför som det heter: ”Dömen icke, ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda”? – Den som verkligen vet detta, dömer ej på områden, där han inte är ”vetande”. Det tillkommer således inte den ”troende” att döma. Detta kan rätteligen endast vara den ”vetandes” privilegium.
Till vilka berättelsen om min missions födelse är riktad
Om du tar del av följande berättelse, som skildrar mitt nuvarande livs förlopp i stora och grova drag, sådant det format sig till en enda stor uppenbarelse av gudomlig visdom, en permanent omskapelse av religion till vetenskap, så kom då ihåg – i enlighet med vad jag här ovan skrivit – att denna berättelse icke riktar sig till dig, som på förhand menar, att du uppnått allt i kraft av” tron”, anser dig ”frälst” och känner dig ”salig”. Gör klart för dig, att jag istället riktar mig till alla människor, som i utvecklingen kommit därhän, att de inte dömer på grund av förmodan, på grund av ”tro”, utan endast framträder som opartiska sanningssökare, för vilka ett absolut ”vetande” eller faktum är ”heligt” är det enda målet för deras strävan och den enda verkliga grunden för deras förmåga att resonera och därmed för omdöme och handlingssätt.
Och antag nu, att du dömde honom, förtalade och motarbetade hans gärning, då motarbetar du ju Gud, motarbetar din egen religions stora löften och därmed mänsklighetens fulländning. Att du är präst, frikyrkoman, oxfordman, adventist, antroposof, teosof, spiritist el. dyl. fritar dig inte från det därav följande ansvaret. Var det inte just översteprästen som blev en ”Kaifas”? – Och var det inte för övrigt bland alla de andra, som satt inne med den officiella värdigheten som ”moralens väktare”, man fann dem som mest nitiskt ropade: ”Korsfäst honom, korsfäst honom!”? – Och sade inte Jesus själv, att ”de första skola bliva de sista”? – Och det är väl knappast den positionen du önskar dig? – Var därför på din vakt! Du kommer förr eller senare att stå inför samma problem, hur självsäker, hur frälst eller salig du än känner dig i dag.
Tre olika inställningar till berättelsen om min missions födelse
När jag här har sagt så många ord direkt till dig, så är det för att du nu, om du läser efterföljande berättelse, kommer att få din kärleksförmåga satt på prov. Du möter här två vägar. Allt efter din inställning till denna berättelse kommer du att vandra den ena eller den andra av dessa två vägar, såvida du nu ej anser, att du själv inte utgör någon kvalificerad domare över mig och därför förhåller dig neutral. Om detta senare inte blir fallet, kommer du antingen att förstå mig och glädja dig över min berättelse och vandra på den väg som stimulerar allt och alla hän mot ljuset, mot världsåterlösningen, mot den så innerligt önskade varaktiga freden på jorden, – eller också att bli irriterad, intolerant, betrakta mig som en mörkrets tjänare, motarbeta och skada mig, och därmed vandra på den väg, som leder mot kriget, mot sorgen, lemlästandet och lidandet – alldeles oberoende av var du religiöst sett i dag anser dig stå. Du skall då höra till dem om vilka det vore riktigast att säga: "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.”
Jag har med detta försökt vägleda och hjälpa dig till en djupare eftertanke, så att du inte alldeles obehärskat, på förhand och utan orsak eller övervägande skall döma, kritisera och motarbeta det, som nu skall bli känt för dig. Och låt mig än en gång erinra dig om din egen religions maning: ”Vaken och bedjen att I icke mån komma i frestelse, Anden är villig men köttet svagt.” – ”Den som menar sig stå, han må se till att han icke faller.”
Mitt önskemål med avseende på läsarna
Nu har kanske följande fråga angående min person uppstått i ditt inre: ”Skall dessa manande ord, som du alltså riktar direkt till mig, betyda, att du är ’uppfylld av den helige Ande’, är en ’invigd’, och skall jag kanske tro, att du är en ’världsåterlösare’? – Låt mig därför genast förklara för dig, att jag i fråga om min person absolut inte önskar eller eftersträvar att någon överhuvudtaget skall ”tro” någonting. Jag önskar endast att var och en måtte undersöka de fakta, som föreligger angående Guds andes manifestation i synlig, fysisk företeelse, var än och hos vem än denna manifestation visar sig, och sålunda förvandla tron till visshet, okunnigheten till kunskap, religionen till vetenskap. Jag önskar bekämpa varje slags dyrkan av mitt eget personliga jag för att i stället skapa erkännande om den helige Andes verkliga existens.
Det är icke alls för att skapa uppmärksamhet kring min person, mitt privata jag, som jag i det föregående sagt så mycket. Jag är inte så naiv, att jag tror att en verklig bergfast personlig prestige eller hållbar position kan byggas upp endast genom att man talar om sig själv. Jag är helt medveten om att endast påvisandet av verklig fakta kan utgöra religiöst material för tjugonde århundradets vetenskapligt inställda människa, och att ”vackra ord” endast kan ”glädja dårar”. En hyllning från sådana kan i verkligheten endast eftersträvas av den, som själv är en ”dåre”, av den som själv är omättlig i sin äregirighet, av den för vilken längtan efter att sitta på toppen, bli beundrad, dyrkad, firad och tillbedd, ännu är en livsbetingelse, ännu är hans avgud och för vilken allt annat i tillvaron därför är av underordnad betydelse.
Men hur skulle en sådan människa kunna vara det nyktra, opartiska och klara redskapet för manifestation av verklig sanning? Hos en person, där avslöjandet av sanning är av mindre betydelse och värde än uppnåendet av andras beundran och tillbedjan blir sanningen färgad eller präglad till förmån för uppnåendet av denna dyrkan eller tillbedjan av den egna personen. Och den normala eller naturliga följden, nämligen att sanningen skulle prägla personen, förhindras således i motsvarande grad att komma till uttryck. I stället blir det personen som kommer att prägla sanningen. Och sanningens uppenbarelse kan genom sådana personer endast bli ett oklart och egoistiskt lysande ljus.
Det avgörande i berättelsen om min missions födelse samt grunden för mitt framträdande.
Här vill jag gärna poängtera, att det väsentliga inte är, om jag är den eller den, om jag kan det eller det. Vad som däremot är det avgörande i mitt framträdande, är att få påvisat, att en manifestation av den helige Ande, alltså en sådan tilldragelse som man i Bibeln kallar en ”uppenbarelse”, har ägt rum inom min fullt vakna dagsmedvetna upplevelseförmågas räckvidd. Att få någon att ”tro” på denna uppenbarelse är inte det centrala i min strävan. Däremot har det uteslutande blivit min uppgift att påvisa, att denna uppenbarelse eller manifestation av ”den helige Ande” inte är något mysterium, utan är en absolut nykter, klar och tydlig realitet, som på sitt sätt kan göras till föremål för analysering, göras fattbar för förståndet, liksom vilken annan realistisk företeelse som helst, varav vårt dagliga liv eljest består. Jag eftersträvar därför endast att åt mina medmänniskor skapa en grund för uppnående av vetande inom de fält, där de förr måst nöja sig med att tro och därför måst bygga sitt livsfundament på andras berättelser.
Att skapa upplysning och förståelse på de kosmiska områdena, att skapa respekt och vördnad för de ledande krafterna, de högsta kosmiska auktoriteterna i tillvaron, och påvisa att kärlekslagen – detta att vi skall älska varandra – är vetenskap, verklighet och salighet: det är detta, som för mig blivit heligt, blivit den enda grunden för min tillvaro. Det är av tusen gånger större värde för mig att kunna omskapa ett aldrig så litet område i mystikens urskog till realistisk vetenskaplig kultur och att i mina medmänniskors mentalitet göra Gud till faktum, än att motta den blinda hyllningen från miljoner ”dårar”.
Och förlitande mig på att du skall förstå detta och att det skall hjälpa dig till den rätta sanningsälskande inställningen, om du här fortsätter att studera mina manifestationer, vill jag endast erinra dig om din egen världsåterlösares ord: ”Trädet kännes igen på sin frukt”. – Att förvandla de eviga sanningarna, de eviga slutsatserna, de största av allt vad de vise sagt, till vetenskap och därmed till kärlek, detta är mina ”frukter”."
Från tidskriften Kosmos, nr 4 1936. Artikeln publicerades med titeln ”Omkring min missions fødsel”.
© Citaten från Tredje testamentet är skyddade enligt lagen om upphovsrätt. Copyright innehas av Martinus Åndsvidenskabelige Institut i København.