Det första Martinus skrev efter sin kosmiska födelse blev sista del av Livets Bok

Ett efterskrift till Livets Bog med titeln “Gudasonen ett med sin Fader”, är ett tack till Gud och var det första Martinus skrev efter sin kosmiska födelse.

Martinus:

Helige Fader! – Du är den ende! Jag tackar och prisar dig för att du har givit mig de sinnen som sätter mig i stånd att höra, fatta och förstå alla naturens eller livets manifestationer såsom varande ett med din allsmäktiga röst eller stämma och låter mig medvetet få uppleva och förstå denna din personliga, mot mig riktade faderliga röst, vägledning och välsignelse. – Tack för att du har givit mig förmåga att fröjdas åt denna din himmelska stämmas mäktiga musik och tal – denna underbara stämma som genom gudomliga väsen har ljudit kring Himalayas snöklädda tinnar, frambragt pyramiderna och sfinxerna och i årtusenden uppfyllt den andliga atmosfären i Indiens och Egyptens solrika tropikområden. Det var samma himmelska röst som en gång ekade över Judeens berg så att det gav genljud i fjärran länder och fjärran tider. Genom havens vatten brusade det, genom den lilla bäcken i skogens stilla enslighet viskade det, från pol till pol vibrerade det: ”Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud – Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet – Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade ...” Glädjens och fröjden eder! Salig, salig, salig! – Så ljöd dessa himmelska harmonier i det oändliga, och ekot därav blev det andliga fundamentet för miljontals människor genom årtusenden.

Himmelske Fader!– Tack för att jag – i din heliga åsyn blott ett dammkorn – av dig har satts i stånd att reflektera över denna din mäktiga, mot mig riktade personliga korrespondens, ditt tal och din undervisning, och blivit medveten om att det för mitt jag överhuvud inte existerar någon annan fader, präst eller lärare. Allt som jag vet, har du själv personligen sagt till mig. Men då allt som du har sagt till mig är identiskt med allt mitt vetande, och då mitt vetande återigen blott kan existera som den utlösande grunden för alla mina manifestationer, så blir dessa mina manifestationer i verkligheten identiska med dina manifestationer, och mina tankar är således dina tankar, mina vägar dina vägar, och min vilja din vilja. Allt jag har av medvetande och kunskap har du själv personligen givit mig. Men därigenom har du yppat för mig eller låtit mig genom självupplevelse erfara att du anförtrott mig att, inför allt som kommer inom mina manifestationers räckvidd, vara din röst, din stämma eller ditt tal.

Käre Fader! – Förutom att jag tackar dig för att du sålunda låter mig vara inlemmad i din stämma, tackar jag dig också för att du låtit mig komma till en sådan himlakropp eller värld, att allt vad du givit mig i andens form, här för denna värld är identiskt med en idealism i vardande. Du låter således mina manifestationer vara identiska med idealen för kommande världar. Men då dessa ideal i sista hand blott kan existera som utlösande moment för kärlek, har du sålunda här uppenbarat för mig, att jag av framtida väsen kommer att bli älskad på samma sätt som du i dag låtit mig, som en medfödd naturlig egenskap, få älska väsendena. Men att bli älskad av väsendena är detsamma som att bli älskad av dig, gudomlige Fader, och därigenom har du givit mig ett osvikligt löfte och en försäkran om din eviga kärlek.

Underbare Fader! Tack för att du genom denna min personliga upplevelse av dig har gjort mig till föremål för en medvetandeutveckling som, i form av inkarnationen av jordklotets kommande idealism, åter låter mig framträda som en öppen kanal för din eviga visdom, genom vars gudomliga, allt genomträngande solljusa strålar du nu icke blott vill bringa balsam och läkedom för alla de olyckliga som ligger förpinta och lemlästade efter sin blodiga ritt genom krigets eller ragnaröks dödsmarker, utan även vill skänka alla jordens släkten en ny underbar klarsyn på tillvarons mäktiga kombinationer och därigenom hos dem ingjuta tillit till dina lagars oändligt hårfina fullkomlighet och rättvisa, – leda dem fram till en förening med och en kunskap om din omätbara, upphöjda natur och visa dem, hur du i kärlekens strålglans, evigt leende öppnar dina armar för att omfamna varje existerande väsen, – låta dem få bevittna att inget väsen någonsin har undandragits och aldrig någonsin kommer att undandragas denna gudomliga omfamning, – lära dem att man inte blir medveten om denna underbara omfamning, förrän man lärt sig att så älska sin omgivning, att man med hjälp av denna sin kärlek blir i stånd att förlåta den för allt obehag den kan tänkas åstadkomma. Denna kärlek skall uppfylla människorna med en enda stor önskan: Jag vill vara till glädje och välsignelse för allt jag kommer i beröring med, så att jag därigenom kan vara i kontakt med min himmelske Fader och på så vis som ett solliknande väsen befinna mig på detta orubbliga, klippfasta fundament i livets, ljusets, kärlekens och salighetens centrum.

Stora, allsmäktiga Gudom! – Tack för att du förde mig fram till zoner, där man inte längre tar miste på din natur, och för att du gav mig ett medvetande som sätter mig i stånd att förnimma dig i allt jag kommer i beröring med. Jag erfar din eviga närvaro i alla existerande religioner och trossamfund och känner hur outtröttligt du här arbetar på att leda människorna fram till insikt om din underbara omfamning, i vilken du innesluter allting, så att ingen skall behöva leva kvar i fruktan, utan i salig lycka tryggt få vila vid ditt eviga bröst. – Jag erfar din allt genomträngande närvaro i föräldrarnas kärlek till sin avkomma, och i äktenskapets värme, när du knyter samman de två könen till varandra, eller när du skapar trofasta vänskapsförhållanden mellan väsendena och därigenom låter kärleken växa, mogna och utvecklas hos dem, så att de i skenet av denna underbara, allt förklarande ljuskälla kan se rakt igenom det flortunna förhänge som världen kallar ”förbannelsens mörker”, se att allt är strålande ljus och fullkomlighet, byggt på ett fundament av kärlek, varigenom alla människor till sist i förening med dig måste utbrista: ”Se, allt är mycket gott”.

Käre Fader! – Jag erfar din underbara närhet, när jag riktar min blick ut i rymdens omätliga djup och du genom glansen från tusentals stjärnor avslöjar för mig, hur du i såväl svunnen som närvarande tid med deras strålar har smekt vår jord och att de stjärnor som i dag så vänligt lyser vår lilla värld till mötes är desamma som har strålat över historiens många, små och stora kulturers uppkomst, blomstring och undergång. De har mött blickarna från babylonier, syrier, meder, perser, greker och romare; från mäktiga faraoner; från Abraham, Isak och Jakob; från Josef och hans bröder; från Moses och Aron; från Israels profeter; från konungarna Saul, David och Salomo; från Jesus och hans lärjungar. De har tindrat och strålat över syndafloden, Noaks ark, israeliternas vandringar i öknen och över julnatten i Betlehem. Men genom de leende stjärnorna har du gjort mer än så. Genom nattens mörker har du banat dig väg in i den ensamme astronomens mottagliga sinne och där avslöjat de första elementära begreppen om din eviga visdom. Du lät honom ana dina stora djup, din omätliga rymd. Du lärde honom, att hans egen värld var en himlakropp i rymden, rörande sig i mäktiga banor enligt eviga lagar. Du lät honom analysera solens strålar och ljuset från fjärran världar, från tindrande solar i sådan mångfald och inom så vid horisont att hela panoramat blev till lysande dimmor som förtonade bortom tidens och rummets gränser och lämnade kvar hos honom en första svag förmåga att tänka dina gigantiska tankar eller en första gryende glimt av en kosmisk klarsyn, den syn genom vilken alla levande väsen skall få se dig i din eviga strålglans – du, den ende sanne Guden!

Älskade Fader! – Tack för att du har låtit mig uppleva dig i den häftigt flammande blixten som under tordönets mäktiga mullrande skär genom skyarna. – Jag förnimmer din närvaro, när du i stormen ilar fram över kontinenternas skogar och slätter och över oceanerna. – Jag upplever dig, när du i den stilla, svaga brisen får blommorna på ängen att tråda älvedansen eller trädens kronor att viska milda rogivande melodier. – Jag förnimmer dig i morgon- och aftonrodnadens gyllene skyar, liksom jag ser hur ditt värmande ljus kulminerar vid dygnets middagshöjd och lyser upp jordens länder och hav. – Du tindrar och sänder strålar av hälsa och välbefinnande ut över jorden. – Du skapar energi, värme, föda och livsrum för miljoner av arter och ger dem därigenom de första aningarna om din lysande existens. – Jag ser din skaparmakt i det praktfulla norrskenet som i nattens mörker vibrerar över polarnejdernas vidder med snömarker, isberg, tillfrusna hav, midnattssol och vintermörker. – Jag ser dig i tropikernas väldiga livsutveckling och färgprakt, i växtrikets och djurrikets kulmination och människomassornas förvandling under din skapande hand.

Högt älskade Fader, alltets allsmäktiga Gudom! Jag förnimmer dig genom alla tekniska och andra underverk som du satt människorna i stånd att skapa: väldiga byggnadsverk, skyskrapor, ståtliga broar, tunnlar, järnvägar, maskiner, elektriska anläggningar, fabriker, film och television, konst och litteratur och mycket mera. – Jag förnimmer dig genom den varma välsignelse du skänker världen genom vetenskapsmän, konstnärer, författare, politiker, affärsfolk och arbetare. Du visar mig, hur de alla och envar är med om att fullkomna och förhärliga det underbara livets tempel som du i form av detta jordklot har givit dem till boning. Du låter mig här se ditt första begynnande resultat av din omskapelse av djuret till människa. Och så bländande är detta resultat, att jag redan nu kan se din gudomliga skaparförmågas höghet framträda i de ofärdiga människornas manifestationer i en sådan omfattning att de, trots domedag eller ragnarök, börjar göra jorden lysande, så att din närvaro i dem börjar skönjas.

Käre Fader! – Tack för att du icke blott har införlivat den timliga, materiella världen med ditt personliga tal till mig, utan även givit mig de sinnen som – inte genom något trans- eller extastillstånd, utan genom ett permanent, vaket, klart dagsmedvetande – låtit mig uppleva alla de bakom den fysiska världen framträdande kosmiska världar, djupaste orsaker, eviga lagar och grundprinciper, genom vilka du är synlig i all din överjordiska, kosmiska strålglans och eviga natur. – Jag prisar och tackar dig för den underbara invigning, de gudomliga elddop, varigenom du har öppnat mina ögon och låtit mig skåda in i din allt omfamnande kärlek, allvisdom, allmakt och storhet. Skulle jag än på ljusets vingar flyga tusentals mil i sekunden, så kunde jag århundrade efter århundrade genomkorsa din omätliga rymd utan att någonsin nå dina vidders gräns. Med samma väldiga hastighet kunde jag färdas uppåt i det stora och nedåt i det lilla utan att någonsin nå det största eller det minsta i dig. – Jag lovar och prisar dig för att du låtit mig skåda tillvaroplan, vilkas inbyggare är så mäktiga att deras manifestationsmaterial för oss framträder som väldiga världar med planeter, solar och vintergatssystem i det oändliga. Du har visat mig, hur dessa klot eller världar, förutom att de är organismer eller kroppar för gigantiska bröder till oss i utvecklingen, samtidigt utgör boningar eller tillvaroplan för den kategori av väsen som vi själva tillhör och som bildar växtriket, djurriket, människoriket och de övriga, gudomliga rikena i det mellankosmiska spiralkretsloppet. – Samtidigt har du visat mig, hurusom underliggande spiralkretslopp är befolkade med oräkneliga härskaror av små världar, vilkas invånare i dag utgör de groddar som en gång i en fjärran framtid skall bli till solljusa mänskliga väsen, från vilkas medvetande din ande skall stråla så starkt att de genom den skall komma att lysa upp himlakroppar och göra sig världar underdåniga.

Älskade, helige Fader! – Jag prisar och tackar dig för att du har visat mig, hur alla existerande livsformer, växter och djur av de mest skilda slag, människoraser av olika färger, på skilda utvecklingsnivåer, med olika öden, av olika moral, med olika uppfattningar om dig, himmelske Fader, lever under din skapande och styrande hand. Du har låtit mig se att inte något enda väsen blir övergivet eller kan bli misslyckat i din gudomliga plan. Din ledande hand tar sig an varje väsen, varje gudason. Du är hos honom i mörkret. Du är med honom i hans lidandesepoker, även om han själv inte anar eller fattar din närvaro. Du är den eld i hans inre som får honom att segerrikt träda ut ur primitivitetens mörker och köld för att lysa och stråla ut din visdom och kärlek över allt och alla. På detta sätt har du genom domedagens eller ragnaröks mörkersfärer fört alla de väsen som i dag befolkar dina högsta ljusregioner. Och på samma sätt är du i dag i färd med att föra alla människor ut ur jordens mörker- och lidandesfärer och in i dina ljusregioners strålflöde.

Käre allsmäktige Fader! – Jag prisar och tackar dig för att du har låtit mig vakna upp till ett medvetandetillstånd, där jag ser mig för evigt ställd inför ditt allsmäktiga anlete. Du har i en gudomlig, faderlig korrespondens avslöjat för mig ditt omätliga rikes mysterium, ditt gigantiska väsens allvisdom, allkärlek och allmakt. Du har visat att världsalltet är en evigt kulminerande kärleksmanifestation, som tillförsäkrar alla existerande levande väsen deras eviga livsupplevelse i ditt lysande och värmande strålflöde. – Jag tackar dig för att du på så kärleksfullt sätt har visat mig, att alla existerande levande väsen i evighet har vilat i din gudomliga, lysande och värmande omfamning och att de aldrig någonsin skall ha någon annan vistelseort. Jag ser att det endast är en tidsfråga, när de människor som i dag är ovetande om denna härlighet, skall vakna upp till medvetande om evigheten och i salig hänryckning få skåda livets källa: solarnas sol, vars bländande ljus och värme är din eviga ande, uppenbarande dig som den absolut enda sanna Gudomen och alla levande väsens evige Fader. Och sålunda visar du mig här att alla levande väsen är förenade i en evig, gudomlig släktskap. Och jag ser att denna släktskap endast kan blomstra i ljus, lycka och salighet genom fullföljandet av ditt stora kärleksbud: Älska din Gud över allting och din nästa som dig själv, och att detta är hela lagens uppfyllelse.

Käre himmelske Fader! – Tack för att du sålunda genom ett timligt, fysiskt tillstånd har låtit mig vakna upp till en evig, förklarad tillvaro, omstrålad av din kärlek och för evigt blott omgiven av väsen som är mig dyrbara, var jag än må befinna mig och vem jag än må komma i beröring med, ty du har låtit mig se och igenkänna elden eller strålarna från ditt tindrande anlete i varje levande väsen.

Citat från Livets Bog VII. Den första texten som Martinus skrev efter sitt kosmiska elddop blev den avslutande texten i Livets bog - det centrala i Tredje Testamentet.