Window SEVem är jag? Vart är vi på väg? Finns Gud?

Läs introduktion med kosmiska symboler.

11På väg från djur till att bli riktiga människor.

Guds eviga världsplan i en kosmisk symbol.

19Lidandet får sin förklaring via reinkarnationen.

Hämndens princip och de smärtsamma konsekvenserna:
Vi skördar som vi sår.

Min mission

Förord

Av Martinus 1890 - 1981.

I mitt trettioförsta år upplevde jag en andlig eller kosmisk process som införde mig i en kosmisk mission. Resultatet av denna mission utgör i dag min samlade kosmiska litteratur, mina kosmiska analyser med tillhörande färglagda symboler över det eviga världsalltets struktur och lagar, manifesterat i mina stora huvudverk, Livets Bog och symbolböckerna samt alla mina mindre böcker och föredragsskrifter.


Dessa kosmiska analyser och symboler över det eviga fysiska och psykiska världsalltet blev jag som nämnt kallad eller invigd till att skapa i kraft av en fullständigt vaken dagsmedveten upplevelse genom en högre andlig eller kosmisk process. Denna process upplevdes som två speciella, fundamentala visioner med flera supplerande åtföljande mindre visioner.

Den första delen av detta kosmiska upplevelsetillstånd var en direkt Kristusvision, som visade mig att kristendomens gudomliga ljus och kärleksstruktur skulle uppenbaras för mänskligheten genom mig. Detta kunde jag naturligtvis inte fatta eller förstå med detsamma. Jag var outbildad, hade inte fått någon högre skolundervisning, hade inga vetenskapliga examina eller doktorsgrader, visste inget om de större filosofiska eller religiösa författarna. Jag var en helt olärd man. Jag hade bara gått i en liten, primitiv skola sex timmar i veckan om somrarna och något mer om vintern. I denna lilla landsortskola fanns det bara två klasser och en lärare. Undervisningen omfattade endast Bibelhistoria, några religiösa psalmer, lite danska, lite räkning, lite Danmarkshistoria och lite geografi. Det var allt.

Då jag tyckte väldigt mycket om Bibelhistoria var jag road av att gå i skolan. Min stora önskan var att få studera och bli lärare, när jag blev vuxen. Men det var inte Guds vilja att jag skulle bli skollärare. Mina fosterföräldrar hade bara till själva överlevnaden. Det fanns inte ens så mycket pengar att jag kunde köpa Familjejournalen, som visst bara kostade 8 öre vid denna tid. Efter konfirmationen blev jag därför vanlig dräng vid lantbruket, senare mejerist, nattvakt och slutligen kontorist. På detta sätt fortlöpte min tillvaro fram till dess jag blev trettio år. Jag längtade dock efter att få göra något mer nyttigt för människorna än detta att bara skriva siffror, siffror och åter siffror i det oändliga. Jag kände att jag hade starka krafter i mig som alls inte fick tillräckligt utrymme genom arbetet med dessa tusentals tal som jag dagligen var tvungen att skriva och räkna samman, plus många andra plikter som mitt arbete krävde. Det var i detta tillstånd, i denna miljö, som jag befann mig då jag fick lust att sätta mig in i den vid denna tid, över stora delar av världen, blomstrande teosofiska rörelsen.
I denna ointellektuella och primitiva miljö upplevde jag min barndom och ungdom. Jag visste inte då att det bakom denna uppväxttid fram till mitt trettionde år dolde sig ett mysterium. Jag visste inte att jag hade en förjordisk tid bakom mig. Jag visste inte att jag genom Gudomens stora skapelseprocess redan var välsignad med den gudomliga kunskapen om världsalltet, livet och allkärleken, liksom jag inte heller visste eller vid detta tillfälle ens vågade tänka, att jag i denna min fysiska inkarnation skulle föra denna gudomliga kunskap, det eviga ljuset, fram till den jordiska mänskligheten.


Inledningen till min gudomliga kallelse till min kosmiska mission

Att jag blev uppmärksam på den teosofiska rörelsen berodde på en kollega på mitt kontor, där jag var anställd. Han hade lånat en teosofisk bok av en vän. Utifrån denna bok berättade han för mig om teosofin som jag då blev intresserad av och ville lära känna närmare. Jag fick lov att låna denna bok av hans vän. Vännen, alltså bokens ägare, krävde dock att jag själv skulle hämta boken hos honom. Han ville gärna tala med mig. Så en dag, i februari månad, detta år, vilket vill säga år 1921 besökte jag denne vänlige man och fick låna boken. Men först förhörde han mig om min personliga religiösa inställning. Han var en mycket beläst man, medan jag var fullständigt okunnig beträffande alla de olika nya religiösa rörelserna som blomstrade vid denna tid. Min enda fråga till honom var, om dessa nya religiösa rörelser hade något med bön till Gud att göra. Han svarade att det hade de i hög grad. Och det var gott. För om det inte varit så, var de ointressanta för mig. Även om jag utifrån hans uppfattning måste ha gett ett väldigt naivt intryck, sa han till min stora förvåning, då jag tog avsked från honom: ” Ni kommer snart att bli min lärare”. Hur detta skulle bli möjligt kunde jag inte fatta. Men inte desto mindre blev hans förutsägelse uppfylld i en långt högre grad än han i verkligheten hade tänkt sig själv. Han blev min allra första trofasta anhängare och käre vän, som inte ryggade tillbaka för att stödja mig ekonomiskt längre fram, då det blev aktuellt i den mission, som mina läsare nu skall få veta att jag skulle komma att utföra. Detta stöd betydde att jag tills vidare kunde säga upp mitt arbete på kontoret och helt och hållet ägna mig åt min mission, som redan hade börjat, vid mitt nästa besök hos honom.

Efter att ha kommit en bit in i läsningen av den teosofiska boken upplevde jag för första gången ordet meditation. Jag fick genast lust att prova. En kväll låste jag dörren till mitt rum och satte mig enligt bokens föreskrifter bekvämt tillrätta. Jag använde en helt ny korgstol, som jag nyss hade köpt. Band en mörk handduk för ögonen för att ytterligare säkra mig mot varje ljusstråle från det starka gatljuset utanför, som eventuellt kunde tränga igenom mina inte helt ljustäta gardiner. Jag satt således i fullständigt mörker och koncentrerade mig på Gud. Och det var under denna koncentration på Gud och i detta totala mörker som jag i en vaken dagsmedveten kosmisk vision skulle uppleva den då för mig ofattliga gudomliga kallelsen att manifestera, som kosmisk vetenskap eller intuitiv klarläggning, det “myckna” som Jesus kunde ha berättat för sina lärjungar, men som de och de dåvarande offentliga auktoriteterna eller myndigheterna inte var utvecklade nog vare sig att förstå eller acceptera, vilket ledde till att myndigheterna korsfäste honom.

Men nu har tiden kommit då människorna börjar hungra efter den i sin tid undanhållna och avbrutna gudomliga kunskapsuppenbarelsen från Jesus Kristus. Och det var denna kunskap som nu skulle intellektualiseras och bli en förnyelse och grund för kristendomens världsmission som livsfundament för den nu begynnande nya världsepoken. Och det var denna kristendomens intellektualisering och förnyelse som jag genom mina kosmiska visioner blivit invigd i och fått överfört till mig för att uppenbara.

Om det då visionen pågick, hade funnits tid och möjligheter till det hade jag liksom Moses, då han genom törnebuskens gudomliga eldvision fick kallelsen att föra Israel ut ur Egypten, gjort invändningar inför denna gudomliga kallelse. Liksom han ansåg sig sakna nödvändiga kvalifikationer för att utföra denna mycket svåra mission måtte jag som en helt olärd man utan något som helst kosmiskt vetande också ha kommit med invändningar med hänsyn till bristande kvalifikationer.

Men som sagt, det fanns det inte tid till. Sådana tankearter kunde för övrigt inte komma till uttryck här. Jag var under de följande timmarna så överväldigande inlemmad i en gudomlig, överjordisk makt, som genom visionerna gjorde mig orubbligt dagsmedveten om min kosmiska kallelse eller invigning av mitt liv till att fullkomliggöra kristendomen till ett vetenskapligt och orubbligt fundament för mänsklighetens fullkomliggörande, av  “Människan som Guds avbild, honom lik”, att jag inte uppfattade något annat.


Kristusvisionen och dess syfte

Som tidigare nämnt hade jag satt mig bekvämt tillrätta med bindel för ögonen i det mörklagda rummet. Jag hade inte suttit så länge, förrän det visade sig en vit gipsfigur, som föreställde den danske konstnären Bertel Thorvaldsens välkända Kristusfigur. Den tycktes vara på ett avstånd av sju meter framför mig. Det var en mindre figur på cirka en halv meters höjd. Den var mycket tydlig, vacker och vit. Men den var bara synlig ett kort ögonblick. Därefter förtonade den sig bort. Rummet låg åter i mörker. Senare har jag förstått att denna lilla gipsfigur skulle symbolisera identiteten av den gudomliga varelse som jag i de efterföljande lysande visionerna skulle uppleva, men då inte som en död figur, utan tvärtom, som en kosmiskt, levande varelse, som jag blev ett med. Nu tonade en bländande vit överjordiskt strålande gestalt fram i det vitaste, vita ljus. Nu var det inte längre Thorvaldsens gipsfigur utan en levande Kristus i en helt vanlig, normal mänsklig storlek som helt långsamt kom mig till mötes, med armarna öppnade som till en omfamning. Det kolossala strålhav som utgick från gestalten och dess klädedräkt formade sig som tusen och åter tusen lysande mikrosolar som var och en var mindre än huvudena på de allra minsta knappnålar som fanns. Var och en sände ut ett välbehagsstimulerande vitt ljus, som markerade den överjordiske levande Kristus genom de ljusblåa skuggor, som på ett märkligt sätt formade sig. Jag stirrade helt bergtagen på detta gudomliga under från en högre värld. Men nu förtonade sig gestalten bort. Jag befann mig åter i mörker. Men så kom den lysande överjordiska Kristusgestalten åter fram. Nu visade den sig i en väldigt överdimensionerad storlek i förhållande till den normala jordmänskliga kroppsliga storleken. Jag var som förlamad och kunde bara stirra orubbligt på den lysande gestalten som nu befann sig rakt framför mig och rörde sig rakt in i min organism, alltså in i mitt eget inre. Här stannade den och blev stående. Men nu utgick det från denna gudomliga varelse en kolossal ljusstråle. I denna kunde jag se ut över världen. Det var precis som jag var utanför jorden. Jag såg skepp segla på haven, jag såg kontinenter med städer och landskap glida förbi, kort sagt, jag såg att Kristusvarelsens väldiga ljus från mitt eget inre lyste och strålade ut över världen. Därmed slutade denna överjordiska gudomliga vision. Jag var åter ensam tillbaka i mörkret. Men Kristusväsendets överjordiska vita ljus blev kvar i mig och har sedan dess med tilltagande styrka fortsatt att stråla i mitt inre. Det är detta allkärlekens eviga strålhav som det blev min mission att uppenbara genom hela min kosmiska litteratur, mina kosmiska analyser, mina kosmiska symboler och mindre böcker samt genom min 59-åriga kosmiska föredragsverksamhet och ytterligare under samma period ge råd, vägledning och uppmuntran till hundratals och åter hundratals av människor som plågades av olyckliga öden. Säckar fulla av tacksamma brev från dessa människor kan understryka denna min berättelse.

Men hur får denne bondefödda, intellektuellt ovetande och obelästa dräng, mejerist, nattvakt och kontorist förmågan till, utan studier, forskning eller vetenskaplig vägledning av några som helst större eller mindre jordiska andligtvetenskapliga kapaciteter, att skapa en kosmisk vetenskap, vars slutfacit är den eviga världsbilden och dess livsfundament allkärleken, och de levande varelsernas odödlighet och framträdande som sina egna ödens herre?  - Vi får se! -


Det gyllene ljuset

Denna min tidigare beskrivna starkt lysande Kristusvision upplevde jag i absolut vaket, kosmiskt dagsmedvetande och inte i någon som helst form för dröm eller hallucinations-, upplevelsetillstånd. Den var en tydlig dagsmedveten tillkännagivelse av en mission som jag skulle utföra. Men det är riktigt, att jag inte ögonblickligen kunde fatta eller blev medveten om hur jag som en ovetande människa skulle förmå att lösa en andlig eller kosmisk uppgift av ett så upphöjt och heligt format. Men jag skulle inte förbli ovetande så länge. Redan nästa förmiddag kände jag att jag åter skulle meditera i mörker, på samma sätt som jag gjort föregående  afton. Jag satt åter i min korgstol, som tycktes uppladdad med en eller annan starkt andligt verkande kraft. Jag hade alltså bindel för ögonen och befann mig i djupt mörker, men i absolut vaket dagsmedvetet tillstånd. Plötsligt var det som jag såg in i en halvmörk himmel. Men nu passerade en mörk skugga över denna himmel, som därefter blev ljusare. Denna skuggpassage över himlen ägde rum flera gånger. Och varje gång den passerade blev himlen till ett allt starkare ljus för att till sist bli en bländande ljusocean i det renaste guldets färg. Det överstrålade allt annat existerande ljus. Det formade sig som tusen och åter tusen vibrerande lodräta gyllene trådar som uppfyllde rummet totalt. Jag befann mig alltså ensam i detta gudomligt levande gyllene ljushav, men utan att vara synlig i någon som helst framträdande materialiserad art. Jag hade ingen organism, liksom att allt annat kring mig av skapade ting, mitt rum, mina möbler, ja, kort sagt, hela den materiella världen var försvunnen eller var totalt utanför sinnenas räckvidd. Bara det bländade ljuset med sina vibrerande gyllene ljustrådar hade i sig upptagit allt av vad som annars var tillgängligt för förnimmelse eller livsupplevelse. Inte desto mindre var jag tillräckligt dagsmedveten för att, genom det starka gyllene ljuset bli införstådd med eller uppleva att jag här hade en levande existens utanför hela den skapade världen, utanför allt vad som annars är synligt som skapade företeelser. Jag var utanför tid och rum. Jag var ett med oändligheten och evigheten. Jag var i mitt odödliga jags element, som tillsammans med alla andra levande varelsers odödliga jag är ett med världsalltets jag eller eviga upphov. Jag var här ett med den genom alla tider, genom alla världskulturer, genom alla världsreligioner, genom alla raser och folkslag, både medvetet eller omedvetet sökta, dyrkade och tillbedda, världsalltets enda, evige, allsmäktige, allvise och allkärleksfulle Gudomen.

Visionen var förbi. Den hade endast varat i några få sekunder eller kanske bara bråkdelar av sekunder, om det överhuvudtaget här var tal om tidsuppfattning. Åter var jag tillbaka i mitt fysiska tillstånd. När jag befann mig i det gyllene ljuset hade det ägt rum en allt överväldigande förändring av min mentalitet, som visat mig att denna min vision av det allestädes närvarande och alltuppfyllande gyllene ljuset absolut inte var en drömsyn, en inbillning eller hallucination, utan en verklig, vaken dagsmedveten, kosmisk upplevelse. Den efterlämnade mig i ett nytt medvetandetillstånd som satte mig i stånd att skapa mina kosmiska analyser och symboler över det eviga världsalltet eller själva livsmysteriets lösning. Genom upplevelsen av det bländande gyllene ljuset lyftes jag upp, bort från den nuvarande jordiska människans kosmiska blindhet, till livets högsta skådande, som visade mig allkärleken som världsalltets grundton och fundament för kristendomens förnyelse och fortsättning som livsfundament för den nu begynnande nya världsepoken och fram till uppfyllandet av Guds skaparplan med mänskligheten, nämligen dess utveckling i allkärlek och det härav följande kosmiska medvetandet och därmed tillblivelsen av människan “som Guds avbild, honom lik”.


Men denna livets eviga sanning finner man varken med hjälp av mikroskop, teleskop, räkne- eller datamaskiner eller liknande. Man finner den absolut inte heller med vare sig atom- eller vätebomber eller andra helvetesapparater. Men när krigen i människans inre har dräpt krigen i människans inre (skall möjligen vara yttre; övers anm), kommer allkärleken, som är kristendomens eviga ljus, att genomströmma den moderna världens idag starka och energiska forskning eller sökande efter den verkliga sanningen och välsigna den med livsmysteriets lösning. Denna lösning är det eviga världsalltets identitet som en levande varelse som utgör oändligheten och evigheten och som uppenbarar sig genom tid och rum och som talar till de levande varelserna genom de levande varelserna, var och en efter sin art, sin ras, sitt språk, sitt sätt att vara, och leder dem till medvetenhet och skaparmakt över all materia, vare sig det gäller eld eller kyla, vatten, luft och strålformiga materier eller det vi kallar för “ande” och därmed allkärlekens fullkomliga handlingssätt. Och då kommer kristendomens eller allkärlekens ande att lysa och stråla från alla ögon till alla ögon och få alla till att smeka alla. I denna uppfyllelse av världsalltets eviga livsbetingelse för salighet eller livets högsta lycka och glädje över att finnas till kommer den fullkomliga människan således att vaket dagsmedvetet möta den eviga Gudomen i varje händelse, möta hans ord i varje människas ord och möta honom i varje människas allkärlek. Och då är världsåterlösningen avslutad för jordens människor. Guds skapelse, av människan som sin avbild honom lik, är fullbordad. ”Guds ande över vattnet” har blivit till himmelrikets rike på jorden. Gud vandrar åter med Adam i paradiset.


Beträffande mig själv

Mina här beskrivna kosmiska visioner skulle aldrig ha skildrats om det inte var för en gudomlig process som i min mentalitet eller psyke öppnade en ny förnimmelsestruktur som gav mig permanent kosmiskt dagsmedvetande. Det är genom detta mentala tillstånd som Gud genom sin helige Ande gav mig kunskap, kraft, mod och förnimmelseförmåga att fortsätta Jesu gudomliga förkunnelse av allkärlekens vetenskap, ett livets ”tredje testamente”, för en begynnande, andligt hungrande, intellektuell  mänsklighet. Genom denna allkärlekens vetenskap kommer mänskligheten att hitta fram till brännpunkten i Kristusmissionen och se Jesu förkunnelse befriad från all okunskap, övertro samt naivitetens och intoleransens tusenåriga falska tolkningar och mörkläggning.

Nu får man inte tro att jag - därför att det blev givet mig att vidareföra Kristusmissionen och uppenbara Guds framtida, färdigskapade mänsklighet som sin avbild - skall vara ett tillbedjelsecenter och förväntar mig att människorna skall betrakta mig som en person av högre andlig rang eller kanske t o m  häva mig upp till att vara själva Gudomen, såsom man gjort med Kristus. Det skulle vara ett förfärligt missförstånd. Ja, inte mindre än en urspårning från den absoluta sanningen eller verkligheten. Jag har endast levt min fysiska tillvaro så som mina förmågor och ödet gjort det möjligt. Att mitt liv innebar en manifestation av den högre kosmiska kunskapen som människorna nu genom deras snabbt verkande mörka karmautlösningar i motsvarande tilltagande grad blir mogna för, bevisar den kolossala logik som härskar i Gudomens skaparvälde. När jag har fått de förmågor, som gjort det möjligt för mig att genom kosmiska analyser uppenbara lösningen för människorna deras eget livs mysterium och förhållande till den alltgenomträngande eller allestädes närvarande evige Gudomen, beror detta absolut inte på att jag på något vis är favoriserad av Gudomen. Gud favoriserar absolut ingen. Alla är lika i hans allkärlek. De förmågor jag nått fram till att få utvecklade är bara vad alla människor före mig har nått och vad alla efter mig också kommer att nå, absolut alla utan undantag. Det finns således i realiteten inte något att varken tacka eller tillbedja mig för. Det har varit en vidunderlig, gudomlig upplevelse att föra det eviga ljuset in i en värld, där människorna ännu i stor utsträckning våndas i mörker.

© Citaten från Tredje testamentet är skyddade enligt lagen om upphovsrätt. Copyright innehas av Martinus Åndsvidenskabelige Institut i København.


Pin it